Det är lite konstigt. För på något vis är det först nu som jag börjar förstå varför den här resan är så viktig. Det blir liksom allt tydligare, för varje liten snökaosig dag som går här. Det är jättekallt överallt, och helst av allt vill jag bara rymma nu på en gång. Vill inte sova i flanellpyjamas, ha eksem på ögonlocken, vara trött och frusen och klampa omkring i de här mörkret något mer. Om jag inte visste att vi ska åka snart, Freja, så skulle jag nog dö lite. Eller iallafall gå i ide och och isolera mig ett tag. Som tur är åker jag söderut om 12 dagar, till min familj i Rio de Janeiro. Vilket är helt sjukt amazing och underbart och fantastiskt och mysigt och pussigt och allt sånt. Tills dess ska jag försöka gosa med Sverige, vintern, julen. Snart är det ändå slut.
Ikväll är en såndär kväll då ingenting riktigt fungerar, att tänka tillbaks, tänka framåt, tänka klart. Lite som att det uppstått något slags signalfel mellan mitt hjärta och min hjärna. Jag vill bort, ut, få skrapsår på knäna och se dem läka, helt av sig själva. Jag vill sätta på plåster själv. Jag vill vara fri.
Som avslut på detta neurotiska och tankespridda inlägg bjuder jag på en vacker bild på mig och freja. Saknar dig min vän. Nu ska jag sticka vantar och drömma om något fint.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar